man kan inte spara saker hela livet.
jag har städat idag. eller, jag började egentligen förra helgen, och var jätteambitiös i flera timmar. lagom till jag hade röjt ut allt i hallen. sen orkade jag inte mer. och så har det stått i en vecka. jag tror inte jag har städat på.. nja det är nog ett halvår sen jag städade ordentligt och 4 månader sen jag städade halvordentligt.
jag har slängt massa saker. mest har jag satt kläder i påsar som ska vidare till ett gult monster där det står UFF med feta bokstäver. dom ska tillbaks dit dom kom ifrån. hem, liksom.
det känns lite sentimentalt. men man måste göra sånt ibland. fast det var ju liksom inte så länge sedan jag använde såna kläder. blommiga stjortor, velour-tröjor och fred perry tenniströjor. faktiskt inte mer än ett halvår sen eller så. men jag använder det inte nu och det finns ju ingen ide att spara, tror jag. högen med kläder som ska sparas blev inte stor. ett gäng t-shirts, några tröjor, ett par byxor och lite andra smågrejer. ungefär. jag har inte så mycket kläder. inte som går att använda i alla fall.
och så har jag plockat bland grejer. jag vet inte om man ska spara grattis-kort från studenten? jag har ju ingen nytta av dom nu men blir dom som gav dom sårade om man slänger dom? fast man kan ju inte spara allt jämt. hm.
och av allt damm som swishar upp fick jag allergi-monstret igen. inte bra. inte kul.
jaja. så kul har jag.
(såhär dags om en vecka är siri hemma.. ! YEAH!)
jag har nog kommit på varför jag skriver såhär, eller snarare här. varför jag lämnar ut mig så som jag gör (ja det finns dom som gör det mer, men också mindre. liksom). jag gör det nog i ett omedvetet försök att vara ärligare. att våga stå för vad jag är och gör och slippa gömma mig bakom nån fasad. jag vet att det låter urlöjligt, men det är nog så det funkar. för att när folk säger nånting så måste jag vara ärlig som svar, för jag vet att de kanske har läst det här och på så sätt vet hur jag egentligen är. då måste jag ju vara ärlig. och ärlighet är bra. i alla fall för det mesta. och då måste jag ju få skriva om sånt som jag behöver skriva om.. jag menar, jag gör ju fan bara det här för mig själv. jag skrev långt innan reload kom till (kanske inte på samma sätt.. men ändå) och jag skulle skriva om den lades ner (fast det kommer den ju inte hehe). det har nämligen varit gånger då jag har tänkt "nej det här kan ja gju inte skriva, det har jag ju redan jag skrivit om". och så kan det ju inte funka. jag måste ju skriva om vissa saker, för mig själv. vad andra sen tycker är deras problem. så jag vågar säga att jag saknar siri så jag håller på att dö, och inte kan sova på nätterna på grund av att hon är borta, utan att känna att jag har sagt det tusen gånger förut. för visst, det har jag, men det är fan viktigast av allt. alltid. men speciellt just nu. jag har inget annat. inte mycket i alla fall. siri är allt som får mig att gå runt, att vilja gå upp på morgnarna och vilja sova på nätterna (eh). och nu är hon borta. och det suger totalfett. och jag kan inte leva utan henne. jag kan inte leva nu. är det så svårt att förstå? att jag inte orkar träffa folk och har massa fysiska besvär nu. så är det bara. även om man kan tycka det är patetiskt. så är det. bara.