Ibland skäms jag över mig själv.

I nedgången till tunnelbanan vid östermalmstorg brukar det nästan alltid sitta uteliggare med en mössa framför sig och tigga pengar. Och jag brukar alltid skänka några kronor.
Men idag när jag hade lagt nio kronor till den stackarn mannen byttes den vanliga känslan av välbefinnande som man brukar ha när man har hjälpt någon till en stark känsla av äckel. Äckel för mig själv. Det kändes så jävla... fel. Alltså. Här går jag omkring med massa apparater på sig, digitalkamera, walkman, mobiltelefon, jag har just varit och betalat domäner för 2500 kronor och köpt en typografibok för 600. Och så sitter där en man och behöver varenda krona han kan få tag i. Och jag mådde dåligt. Jag kände att jag bara försökte köpa bort mitt dåliga samvete. Att nio kronor inte är nåt för mig, men ändå får mig att må bra genom att skänka dom till honom. Istället för att göra nåt.

För visst är det inte nio kronor han behöver, egentligen. Han skulle behöva mat och kläder och hela den biten, tak över huvudet, värme. Och kärlek. Det får man inte för nio kronor.
För att personer som han ska må bra antar jag att det krävs mer än pengar, de behöver ställen att gå till, personer som tar hand om dom, som visar uppskattning. Från mig fick han inget av detta, bara några ynka kronor som jag ändå inte behövde. Jag är egenltigen inte alls bättre än folk som inte skänker pengar alls, skillnaden är bara att jag fram till nu trott att jag gör nån skillnad. Men så är det ju inte.

Man måste nog angagera sig. Jag ska det. Nångång. Jo. faktiskt.
Jag lovar.

Dagens tuffa grej:
http://www.yahoo.se/Sport_och_fritid/ Hantverk_och_hobby/Pappersdockor/
(det är inte alla som har en egen kategori på yahoo..)

Skrev det här igår, orkade inte skicka upp:

Var en runda runt på stan igår, sådär som man brukar göra när det inte finns nåt att göra och allt suger fetigt, dvs stå utanför Happy Manday och tycka alla ser så löjliga ut. Men det var en sak som jag kom på mig med att tänka, och jag tycket nog så fortfarande men det låter så oerhört fånigt, så jävla mycket som om jag var bäst i världen och så är det ju inte. För det var så, inte bara utanför tuben, att alla var fulla och äckliga, så är det alltid på lördagar, att det var massa äckliga tjejer överallt i skinnjackor och fula byxor och snelugg och platåskor och dom bara var så jävla vidriga. Och jag tänkte att dom var jävla loosers för dom var ute på lördagar. Ute på lördagen och supa bort att man måste jobba måndag tisdag onsdag torsdag fredag och inte kan ha kul då, inte har nåt liv då. Det var ute på lördagen för att supa bort insikten om att de inte hade nåt liv, de levde för helgerna, de skulle alltid göra så, de hade inget liv alls.

Och så kan man ju inte tänka. Jag skämdes över det, men ändå så vet jag att jag tycker så innerst inne. De kanske trivs med sitt liv, vad vet jag, men för mig handlar allt om att få bestämma över sig själv. Det är mer värt än alla pengar och designböcker och spacemens skivor i världen, mer värt en en schysst lägenhet, mer värt än det mesta. Får man inte bestämma över sig själv har man inget liv och kan ändå inte ha nån nytta av sina grejer och pengar, i vilket liv ska man använda dom liksom?

Så jag beslöt mig för att aldrig gå ut på en lördag mer. Inte speciellt svårt beslut eftersom jag aldrig gör nåt, men ändå. Det kommer säkert inte hålla, men då, där, igår kändes det vettigt.

Jag ska bara göra grejer, om jag ska göra dom mitt i veckan. Och så ska jag känna mig speciell. Jo jävlar.

( peter .