igår spelade (shallow/) swoon på tuben. det var underbart. jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om hur mycket jag tycker om dom, hur sjuk känsla det är att man ser upp till folk man känner så bra men det tänker jag inte göra. jag har gjort det förr. jag vet redan att jag avgudar dom.

det nämligen en annan sak som är mycket intressantare, eller nja, intressantare kanske inte är rätt ord, men det är en sak som jag har funderat på så mycket efter.
när swoonarna hade spelat klart så var det som vanligt på happy manday och.. ja.. sådär som man har det. tills jag ser en person som jag känner igen... tittar lite närmre.. jo fan.. det var albert. min bästa vän i typ 8an, en person som jag hade gått i samma klass som hela grundskolan men som det vid nåt tillfälle i 9an kanske gick snett för, rakt utför faktiskt. han började hänga med "de tuffa" förotsbarnen och blev en riktig.. looser.
och så står han där. happy manday. ett jävla indiehak.
jag blev så paff att jag var tvungen att gå ut, jag har inte sett honom på flera år tror jag. tänkte hälsa sen men såg honom inte mer.

där rök nog en till fördom. bra såklart. jag har alltid trott att personer som hänger på sina förortsfritidsgårdar efter de har gått ut grundskolan alltid kommer hänga på fritidsgårdar. kanske inte ordagrant, men i alla fall så är det en bra liknelse. de kommer bo i förorten, jobba i förorten, supa i förorten, dö i förorten. inget liv, inga mål. jag var säker på att albert var en sån looser, att mörby centrum var det södraste han nånsin kom (nja, förortsgrabbgänget drar väl till cos och dricker billig tequila en gång om året..) och att han alltid skulle ha det så. och trivas med det.
och det var väl därför jag blev så paff, inte att jag såg honom för första gången på så länge, utan att han var just där. en förortsskatare på ett indieställe vid odenplan. kändes konstigt.

kalla mig snobbig och elitistisk för då har ni ändå inte fattat och kan lika gärna tro det. ni andra vet nog vad jag menar.

trevlig helg.
pussochkram

(p)