För nåt år sen så såg jag ganska annorlunda ut.
Jag hade annorlunda kläder och frisyr, målade
ibland naglarna svarta och hade svart smink. jag
var inte direkt extrem, verkligen inte, men jag antar
att jag ville visa nån slags grupptillhörighet.
nu för tiden har vanliga kläder och frisyr. somliga
kanske skulle säga att jag har blivit trist,
men det är nog inte det det handlar om.
jag tror att alla, innerst inne, på det
ena eller andra sättet vill synas. kanske inte
bli kändisar, men i alla fall bli uppskattade för
det de gör. En klapp på axeln räcker för vissa, andra
behöver synas i varenda skvallertidningsartikel.
För ett år sen var det viktigt för mig, antar jag,
att folk kände igen mig och tänkte "han lyssnar
på sån musik och har såna värderingar". Nu skiter
jag totalt i sånt. jag tycker det är skönt att
gå omkring i mina jeans, newbalance och munkjacka
och känna att ingen stirrar på en. Och gör de det,
då är det av andra orsaker än hur jag ser ut, eller
i alla fall vilka kläder jag har på mig. Ska folk
veta vem jag är, då ska det vara för nåt jag
har gjort, inte för vilken grupp människor jag identfierar
mig med. Jag får ganska mycket mail från folk som ser
mina saker, alfabag, harald, den här sidan eller vad
som helst och är helt tokiga i det. Och det kommer
fram folk titt som tätt på stan eller så som vet vem
jag är för jag har gjort saker de gillar. Sånt betyder
mycket mer än att nån känner igen än för vilka kläder
man har. Det är ju bara en yta, saker man gör är
ju en insida liksom. Om jag måste välja vill jag hellre vara duktig
än snygg liksom.
för övrigt har jag gett ut en skiva. nästan. haha.