Det kändes som när man var liten. skulle fråga chans på någon. gick dagar ut och in och var nervös innan man väl tog mod till säg för att säga precis raka motsatsen till de där orden man hade övat in så många gånger innan.
Nästan i alla fall. jag hade förberett mig så jävla väl, orden låg rätt i huvudet, jag visste allt, vad jag skulle säga, när, vad hur - till och med vad jag skulle göra med händerna.
Och så sket det sig. personen var inte där. borta. jävlar.
fan. darrigt och jobbigt är allt, det skulle inte varit det egentligen.
bläk.
(nej det har inte med siri att göra)
mår dåligt. vill kräkas.