det här skrev jag i natt och såhär i efterhand känns det rätt patetiskt, eller i alla fall dåligt formulerat. men jag tror ändå jag menar det, eller i alla fall på nåt sätt. så ni får läsa om ni vill.
---
vardagen flyter på. jag har sagt
det innan men nu känns det påtagligare
än tidigare,
tristessen, mållösheten, hopplösheten.
man går upp på måndagen, jobbar
5 dagar, sover på helgen, gör
kanske nåt roligt nån kväll, jobbar
hela söndagen. om och om igen,
vecka ut och vecka in. det känns
som om jag verkligen inte har
något liv framför mig alls.
visst, jag gör andra saker.
jag har tusen grejer på gång, och
så sent som igår fick jag en snilleblixt
om en sak jag vill göra som kommer
vara väldigt omfattande och ta mycket
tid.
men ändå. hur ser allt ut om en vecka?
som idag antagligen. kanske har jag
gjort om en sida eller fått upp en
ny domän, men vad ger sånt egentligen?
man vill ju utföra nåt. synas antar jag.
om ett halvår sitter man säkert på
samma stol. har väl inte kommit nån
vart då heller. eller jo. klart jag
har. jag har massa mål och skit,
klart jag har.
men det finns alltid saker som tynger en.
siri ska antagligen åka till indien
i en månad. jag vet att hon kommer dö.
eller. klart hon inte kommer. men det känns
så. som om den dagen hon åker från
flygplatsen kommer jag inte se henne mer
i hela mitt liv. och såklart hatar jag
det. hon är ju allt. hon är faktiskt allt
jag verkligen bryr mig om. saker som
har varit viktiga i mitt liv är inte
det längre. musik var viktigt en gång,
och visst har jag lyssnat ovanligt
mycket på musik på sistone (inbillar
jag mig i alla fall) men inte alls som
förr. då kunde jag köpa skivor för många hundra
i veckan trots att jag bara hade studiebidraget
att leva på.
kläder skiter jag i numera också känns det som.
allt bara glider ifrån en och man står
där kvar med de saker som verkligen betyder
nåt. man har ett gäng skivor man lyssnar
på, som man har lyssnat på i många år. man
har ett par byxor och ett par skor. man
har 3 vänner som man tycker mycket om. och så
har man siri. hon ska inte få dö i indien. fan
heller.
sen har man inte så mycket mer.
och så ska det väl inte vara? man ska
väl känna att man vid 18 års ålder har
livet framför sig och inte bakom? annars
är ju allt hopplöst och man kan lika
gärna ge upp.
---
ja.
p&k