jag måste erkänna. jag tycker det är svårt som fan men människor. att man aldrig vet var man har dom eller snarare att man alltid vet var man har dom och att man vet att dom inte gillar en eller tycker man är fånig eller liknande. jag har inte så många vänner, och jag trivs med det. men så fort man ska göra nåt.. nytt, gå till ett nytt ställe eller så då skiter sig allt. som igår. siri och jag gick till musslan för att säga hej till david. david är ju tiptop så det är ju inte han som är jobbig, absolut inte. men där var folk.. folk jag aldrig har träffat och kanske aldrig kommer träffa igen. folk som stirrade och stirrade och stirrade. jag brukar inte ta åt mig eller så, men efter en dag som igår när man hade panikjobbat 11 timmar i sträck utan paus, när man inte hade dushat på flera dar och hade samma kläder som man alltid har, i alla fall som förra gången jag gjorde nåt, då kändes det inte bra. jobbigt som fan. jag gillar inte det alls. å andra sidan vet jag dom som har det värre, men ändå, som tycker såna grejer verkligen är döden. men ändå.
panikjobbar idag med. menhan ändå ta lunchen till att göra om kamera-sidan.. kameran är ju uppe igen! alright! (funkar nog bara med netscape4 som den ska... men ska fixa det sen..)
.. och sen blir det trevligt. middag med jobbet på ett bra ställe, cornershop-skiva och nofrontierebok.. mmmmm...
p&k